Utkastet till insändaren

Betyg, den där envisa bokstaven man får på ett papper sista dagen på varje termin. Bokstaven som har makten att avgöra vad vi ska kunna bli senare i livet. Bokstaven som kan få vissa att hurra och andra att vilja lägga sig under täcket och gråta. Bokstaven som nu mera sätter mer press på oss än viljan att lära sig gör.
Kampen om att få ett rättvist betyg springer efter oss och stressen som medföljer också.

Idag lever vi i ett samhälle där vi jämför oss med andra, vi jämför oss, får hybris eller försämrat självförtroende, att vi redan som tolvåringar lär oss att man kan rankas upp i vilka som är bäst eller sämst, trots att det kanske gäller kunskap då, men senare i livet har vi redan lärt oss att man kan ranka folk i ordning om vem som är bäst eller sämst. Varför inte då kunna mäta oss i utseende, personlighet, popularitet eller vem som har mest pengar?

Åter till den röda tråden med pressen som betyg medför. Citatet "följ dina drömmar" är väl något alla känner igen, men om vi ska gå på dagens betygssystem så kan det citatet slänga sig i väggen. Ska då alla ge upp det man vill? Bara för att betygen i kanske idrott, musik och hemkunskap inte räcker till? Tänk om man då inte vill bli något annat än snickare? Ska då musikens betygspoäng hindra än för det?

Men jag tror jag har en lösning, ett sätt att få än indelat till ett gymnasium eller den kursen man vill gå, utan att gå på betygens poäng, så alla har sin chans att få ett jobb man verkligen älskar, ett jobb där man verkligen trivs med och som man vill till samma sekund som man slår upp ögonen på morgonen.
Självklart måste det leva kvar ifall man kan någonting eller inte någon gräns måste det finnas, trots allt måste man ha utbildning för att komma någonstans i livet, det tycker jag med, men kanske inte att betygen är nummer ett. m
Men att kanske gå efter det, om man kan det eller inte och sen att man blir vald av slumpen ifall man kommer in på den linjen man vill, för att alla ska ha exakt samma chans och möjlighet inför framtiden.

Så om vi då ska tänka bort bokstaven som får oss i klassrummet att dela in oss i kategorier, så att alla har samma chans att kunna få sitt drömjobb så skulle nog pressen minska en aning, men samtidigt så skulle dem som verkligen vill något med sitt liv fortsätta kämpa, inte för att betyg denna gången, utan för kunskapen man vill ha för att nå dit man vill i livet.

Man lever bara en gång, och den gången så tycker jag alla ska ha en chans att bli vad man drömmer om.