Bakom den glamorösa hästsporten ligger ett enormt arbete

Lite nervös ar jag allt när jag klev in i det välbekanta stallet på måndags morgonen, men det släppte snabbt när jag väl kommit igång, det är ju samma gamla vanliga stall som för tre år sedan då jag befann mig här som sist. 
Snabbt insåg jag också hur mycket arbete det låg bakom stallet och hästarna.


Det pirrar nervöst till i magen, att återvända till en plats där man en gång befann sig ofta är både roligt och spännande. Att liksom komma tillbaka, se alla välbekanta ansikten och se stallet, hästarna och gården som är sig likt, trots de tre åren jag har varit borta här ifrån, det känns som om de tre åren aldrig gått, utan att jag är tillbaka som 11-åring och nervöst går igenom stallet, förbi alla hästrumpor med olika färger, alla står dem och äter fridfullt i sin spilta.
Nu är jag tillbaka, igen, äntligen.

Dagarna rullade på, både segt och snabbt och trots att mockingen halvt tog kol på både rygg, axlar och nacke så njöt jag ändå av det lite nostalgi låg i luften och jag kände att jag faktiskt saknade stället en aning, för tre år sedan var trots allt detta stora ridskolestall den bästa platsen på jorden för mig. Att bara få dra in doften av häst igenom näsan samtidigt som man lyssnar till hästarnas rogivande tugganden.

Det flyter på, på eftermiddagarna kommer det nya barn in i stallet, i det stallet man jobbat i hela dagen för att få det att se snyggt, rent och prydligt i, dem har ingen som helst aning hur mycket jobb det egentligen ligger bakom det.
Jag tror att det är svårt för folk som inte håller på med hästar att förstå det, vilket arbete det egentligen ligger bakom hästsporten. Tävlingarna som visas på tv ser enormt glamorösa ut med ryttare klädda i vita ridbyxor och glänsande kavajer som flyger över hinder på 160cm eller rider maffiga dressyrprogram. Där syns resultatet utav den den stenhårda träningen och stallgöran som görs vardagligen.

Det var på torsdag morgon jag tog mig till kontoret för att göra min intervju med Lisa, som hade hand om mig under min praktik.
Jag öppnade dörren och möttes av vispande svansar och sniffande nosar, på kontoret är det överfullt av hundar i alla dess storlekar.

Jag sätter mig ner på en kontorsstol med antecknings-blocket i knäet.


- Vad har du för utbildning, alltså vilken linje?
- Jag gick naturvetenskap på gymnasiet, fortsatte sedan med hästhållning och gick sedan en ridledar-hållning.

- Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? 
- Jag börjar klockan 7 på morgonen, då är det hästarna som ska ut, sen är det ungefär det du har gjort, alltså, utsälpp, mockning, sopning, insläpp. Sen har jag även ansvar av alla ridskolans hästar, allt med sjukvård (vaccinationer, skador och liknande), har kontakt med alla som har sin privathäst på gården och håller koll på helgpersonalen. 

- Hur länge har du jobbat här?
- Jag fick min fasta anställning här i januari 2002

- Trivs du här? Varför/varför inte?
- Ja, jag trivs jättebra!

- Är du nöjd med lönen?
- Ja, eller alltså man vill ju alltid ha mer. 
Nej, men i alla fall, vi får ha häst här på gården näst intill gratis, och att ha häst uppstallad i Göteborg är inte det billigaste, så det är en stor fördel, så ja, jag är nöjd. 

- Hur är arbetsmiljön här?
- Bra, men man strävar ju alltid efter bättre. 

- Vad finns det för risker i jobbet?
Hästar är levande varelser, dem har egna åsikter och dem är stora och riktigt starka, dem kan i stort sätt göra vad dem vill om dem har lust. Det är ju även ganska stor skaderisk.
Förslitningsskador kan ju också tillkomma med tanke på allt tungt arbete man utför varje dag. 

- Hur många är det som jobbar här?
- Ca 17 olika, då är det gårdspersonal, ridlärare, cafépersonal och liknande. 


Nöjt gick jag ur kontoret igen, intervjun fick mig att inse ännu mer om detta stora jobb och minst sagt ansvar.

Veckan rullade på ganska fort, på hästryggen fick jag sitta några gånger och med värkande axlar, nacke och armar kan jag lugnt säga att jag somnade gott i min egna säng på fredags kvällen - efter att jag ridit min egna häst här hemma förstås!