Novellen tycker jag var bra, den var riktigt bra, skriven från olika perspektiv och allt som hände just då så att man verkligen fick medkänsla i vad alla tänkte och gjorde. Sen tycker jag att det var mindre bra att de hade gjort en film till det. Författaren skrev ganska gestaltande och jag hade uppskattat mycket mer ifall jag hade fått se det själv. Se i mig själv vad som hände. Då sätter sig texten "djupare" och jag tar åt mig den mycket bättre.
Det var i alla fall en man, en helt vanlig man som skulle åka till havet med en tjej. Samtidigt som mamman och pappan ber deras son att låna socker av grannen, de ber honom att skynda sig, sonen går ut, som om ingenting. Det har ju inte hänt något förut, så varför skulle det hända något just denna gången? Barnet springer över vägen, samtidigt som bilen kommer i full fart. Mannen hinner inte bromsa.
Barnet blev påkört. Barnet dog.
Så nära döden lever vi. Så nära, vi tänker inte på det, för att gå över en väg, det gör ju vi varje dag, ingenting har hänt. Då är det rätt lätt att bli lite nonchalant för ingenting har hänt. Vi har ingenting att jämföra med. Det händer folk, varje dag, det händer kanske inte just mig. Men en dag, en dag så kan det hända mig. Vi tar det för givet att det inte kommer att hända nått, men likaväl som jag kan bli påkörd, kan det komma någon och ta livet av mig. Bara sådär, ifall personen verkligen, verkligen vill. Även fast jag tror att det kräver ett visst mod för att våga ta livet av någon. Sådant är oförlåtligt, eller är det? Sådant är en olyckshändelse, det var inte meningen, mannen var ingen mördare, inte på riktigt. Men på fyra sekunder kan livet vända riktning helt. Livet vandrar jämte oss, exakt hela tiden, vi ser den inte, men den finns alltid där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar