Den vita hunden vid affären

Jag vet inte hur länge Astrid har tjatat om en hund. Hur länge som helst, jag har nästan tappat räkning på månader och dagar. 

Enda sedan den dagen då hon och jag stötte på en hund, jag minns dagen som om den vore igår och vi var på väg hem till mig efter skolan. 

Vi passerade affären, precis som vi alltid gör i vägen till och från skolan, och där stod den. 

En alldeles kritvit luddig hund fastknuten med kopplet i en utav lyktstolparna. Det var som om den stod där, bara för att vi skulle se den. 

Astrid fick genast hjärtformade ögon och tyckte att denna lilla varelse var den sötaste hon någonsin sett. 

Sen den dagen så har hon tjatat, kollat på bilder och googlat upp olika kennlar som föder upp just denna vita fluffiga hundras. Jag har bara rullat ögonen och lyssnat med god min på hennes historier, troget följt med henne till biblioteket för att låna böcker om hundar, hur man sköter en hund, och vad för raser som har olika egenskaper. 

Gått ut på promenader, i både regn, blåst och snö har hon också gjort, jag har följt med någon gång ibland. Trots att jag kanske inte har det intresset, men trots allt är vi bästa vänner. 

Veckorna gick och helt plötsligt var alltså dagen kommen, både jag och hon satt förväntansfullt i bilen på väg för att köpa den, hennes alldeles egna hund. Hon tyckte att det var viktigt att jag fick följa med, bara för att jag skulle tycka om hennes val av den fyrfotade vännen. 

Jag kommer ihåg att jag rynkade på näsan när vi anlände till gården där valparna fanns. Huset såg alldeles förfallet ut och flera utav takpannorna låg i högar vid sidan av huset.

Inne i byggnaden slog lukten av hund i mot mig och jag var tvungen att behärska mig för att inte placera handen på näsan för att inte få in lukten i näsan.  

Men inte brydde sig Astrid ett dugg om den obehagliga lukten i byggnaden, hon hade bara ögonen för sin vita fluffiga valp. 

Jag ler av tanken nu, detta var bara ett år sedan.. Det hade bara dröjt några månader innan Astrid hade kommit suckande och var alldeles supertrött på den lilla valpen, hon tyckte att det var alldeles för mycket skitgöra för en sådan liten hund. 

Tydligen så utförde den sina behov inomhus också, tog sig även tuggor utav både kläder, skor och andra viktiga saker om den hade chansen, och lukten. 

samma lukt jag hade reagerat så tydligt på i byggnaden på hundgården. 

Jag ler för mig själv och tänker att jag är otroligt glad att det inte var jag som hade blivit alldeles tokkär i hunden vid affären för ett år sedan...