Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.
Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.
Jag tycker att denna dikten passar när Alex har blivit bestulen på sina hundar, det var hans trygghet. Han gillade hundarna, det var hans familj, den familjen han aldrig haft. Eller aldrig och aldrig, men den familjen som verkligen bryr sig, jag förstår honom, hundar ger väldigt mycket kärlek och det är kanske vad man behöver som en ensam pojke på gatan. Hundar som vakar över än när man sover. Man kanske behöver en hund, men kanske fruktar den, som "Grimen"? Jag vet inte, men jag tycker att det är en tanke värd att tänka i alla fall. Livet som gatubarn är nog ensamt, att inte ha någon riktig vän, att inte kunna lite på någon, bara på ett djur. Det är nog därför människan är så beroende av djuren. För vissa känner ett djur som en trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar