Att hoppa eller att inte hoppa

Klumpen i magen växer i takt med varje steg som Andreas tar upp för det enorma hopptornet. Doften utav klor och klassens oväsen blir allt svagare desto högre upp han klättrar. Besöket i badhuset har varit det hetaste ämnet att snacka om den senaste tiden i skolan, det har liksom blivit som en tävling om vem som kan dyka snyggast eller hoppa ifrån den högsta höjden hopptornet. Varför ens det är viktigt egentligen. Andreas har ingen aning om det, men trots det så har står han nu längst ute på hopptornet och kollar ner i det klarblå vattnet.

Han ser ner på sina taniga ben, helt plötsligt upplever han de som otroligt sköra, tunna och känsliga, som om de skulle gå sönder när han brakar igenom den tunna vattenytan. Han försöker att inte kolla ner då den svindlande känslan hinner ifatt honom, han bara står där i trans och försöker få kroppen att agera som vanligt samtidigt som hans inre fightas med känslan av att svimma. Det är bara fem meter ifrån hopptornet till vattenytan men i själva verket känner han sig som en fis i rymden, som om han ska göra värsta fallskärmshoppet. 

Hans blick fastnar på en svart platta på poolens botten, allt kakel omkring den är vitt och i huvudet ifrågasätter han varför det ens är så. Han vrider sig så att kön som klassen bildat är i sikte istället. Lisa ler mot honom, hennes kropp är prydd av en ljusrosa bikini och hon är så fin... Men trots hennes leende så vrider det sig i magen på honom utav höjden han står på. 

Han kollar upp i det bruna trätaket istället och får i ögonvrån syn på sitt redan blöta hår, det hänger bara som ett brunt tjockt draperi över pannan, kroppen har redan torkat, luftens kyla knottrar hans hud och känslan utav att han ännu mindre vill hoppa väller fram inom honom. Eller förresten, Andreas vill inte hoppa över huvudtaget, men pressen ifrån de resterande i klassen får honom att fortsätta stå och balansera på kanten. 

"Kom igen Andreas, hoppa nu!" Det är Daniels rop, trots att allt har tystnat för Andreas så skär Daniels äckliga röst igenom den tysta bubblan. Det var inte ett uppmuntrande rop han gav, utan mer ett kallt och halvt uttråkat rop. Andreas har aldrig varit en mobbad kille, men just den där Daniel lyckas alltid trampa honom på hans akilleshäl. Han sänker blicken igen i mot vattenytan, vågorna som bildas utav andras simtag får honom nästan att må illa. 

"Jag vet att du klarar det!" Denna gången så är det inte Daniels röst som skär igenom bubblan, det är Lisas. Den där söta tjejen i klassen som Andreas haft ögon för redan sen förra hösten. Med ens bara sluter han ögonen och hoppar.